Vi var på Fotografiska igår och såg Chanel-utställningen som var snygg men lite tråkig. Bättre var Maplethorpe, även om de mest explicita bilderna blev lite jobbiga att se på och diskutera med Pauls pensionerade föräldrar på ena sidan och 13-åriga KlaraLinnea på andra sidan. Den största behållningen var nog egentligen Liu Bolin som med sina bilder både roade och fascinerade. Jag tyckte att alla bilderna var otroligt fina i sig själva, utan att han hade lagt till sitt adelsmärke - att han målar sig själv på ett sätt att han smälter in i bilden. Jag tyckte att det blir fantastiskt spännande. Uppfriskande med någon som både genomförandemässigt gör någonting perfekt och som samtidigt vågar kommentera en situation som kinesiska konstnärer lever med dagligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar