Jag är inte världens största monarkist, men när ärkefloppen Sjöberg skriver en bok om att kungen brukar festa till det ibland blir jag förbannad. Med boken drar Sjöberg ner landets moral ännu djupare i geggamojjan och – om man nu kan kalla Sjöberg för journalist – så förflyttar han ännu en gång koderna för vad som är okay att publicera i en riktning som känns larvigt, snuttifierande och töntigt. Det är som att publicera ett Hänt-i-veckan-reportage i bokform och tycka att eftersom boken har två pärmar är innehållet intressant. Ungefär lika klokt som att slå in en bajskorv i guldpapper och hoppas på att innehållet är någonting annat än gamla fekalier. Nu hör jag Sjöberg frusta att "Ska man inte få granska kungahuset?" Självklart får man väl granska deras offentliga verksamhet hur mycket som helst, och det gör väl duktiga journalister hela tiden. Men att gräva fram en heroinpundande, före detta nattklubbsägare och konstatera att kungen festade på åttiotalet är väl för fan ingen kritisk granskning.
Låt kungen ha sitt privatliv i fred. Och i ärlighetens namn, var det någon som inte visste att kungen tar sig ett järn och dansar ibland? Det är ju det som gör honom till en intressant monark.
Nu kanske du tror att jag inte gillar Sjöberg. Det har du helt rätt i.
Skäms Sjöberg.
En fd strippklubbsägare, boxare, torped träder fram för att han inte gillar kungens polares kvinnosyn. K-O-M I-G-E-N! Slask!
SvaraRadera