TJJOOOOOOHHHOOOOO!!!!

En helt galet bra dag i Trysil. Uppe när systemet öppnade och sen ett brutalt tempo hela dagen. KlaraLinnea kör nu så fort att jag måste stå på för att hänga med. Nu sitter vi helt färdiga med varsitt äpple i långkalsongerna på hotellrummet. Slutkörda men lyckliga båda två. Det största problemet vi har just nu är var vi ska äta ikväll. Det sägs att den vedugnsbakade pizzan här på hotellet ska vara bra. Får nog bli den.

Feta lagg? Check.

I morgon ska ni få veta vad ni heter. Det är inte så ofta de får göra skäl för namnet, mina kära gamla Dynastar, men redan i eftermiddags när KlaraLinnea och jag kom upp fick de sig en genomkörare. Nu sitter vi skönt fjälltrötta på ett härligt hotellrum i Trysil. Pappa och dotter. Slut och lyckliga. Snart dusch och bastu. Sen middag och krash. Imorgon blir det sol också!

Längtan

Inte till Per, jo kanske lite, men framför allt till Paris. Det var länge sen nu. Jag kommer när jag kan.

Relationer med varumärken är som förhållanden del 3

Bengt Andersson sa för länge sedan något som fortfarande är sant. Människor handlar bara med varumärken och företag som de tycker om. Det tror jag på fortfarande. Och samma sak är det väl med människor, vi vill ju bara umgås med de som vi verkligen gillar. Det här är inte minst relevant när det kommer till sociala medier och dagens kommunikation. Vi vill bara umgås och interagera med varumärken vi gillar. Så frågan Varför ska man tycka om mitt varumärke? är mer relevant än någonsin.

Danroth har rakat sig. Missed a spot.

Ich, Ich bin der König. Ganz fantastisch

Relationer med varumärken är som förhållanden del 2

När vi träffar någon är det så klart fint att ha något vackert att vila ögonen på. Men över tid är det ändå någon att prata med som är det viktigaste. Samma sak med varumärken. Gärna en fin yta, men innehållet är ändå det viktigaste över tiden. Personligen har jag haft turen att få både och. Inte med varumärken kanske, men med min fru.

Skönaste skylten

KlaraLinnea och jag såg en dokumentär om Karl Lagerfeldt. Underbar film. Speciellt skrattade vi åt den här skylten som han har satt upp på Chanels herrtoalett. Den som pinkar åt alla håll, har inget på Chanel att göra. Love it.

Relationer med varumärken är som förhållanden del 1

Vill du vara intressant, måste du vara intresserad. Om du är på dejt har du större chans att verka intressant om du verkligen är intresserad av det som den du träffar har att säga. Samma sak är det med varumärken, de som lyssnar och samtalar blir mer intressanta än de som bara pushar ut sin kommunikation.

Allt kommunicerar

Viagras huvudkontor. Nästan för bra för att vara sant.

Idag gratulerar vi Camilla!

Jobbigt läge

Nu har Dressman gjort riktigt fina fake vintage tishar med Rolling Stones tryck. Och helt plötsligt känns den dörren väldigt stängd. Nu går det ju inte ens att köpa en vanlig, lite skön konsert-tishe med RS-tryck, Dressman har hijackad Rolling Stones. Bra är ju kampanjen också. Fan för Dressman.

Stavning i iPad

Vad är grejen med stavningskontrollen i iPaden. Det är det enda som stör mig med en annars kanonfin produkt. Nu börjar det smyga sig in stavfel även i apparna har jag sett.

Mer från i fredags

Jonas tycker jag ska ha en ny penna

Färgmatchad med Rebecka

Ny plåtning hos Ingvar. Vi tog över tio bilder. Rebecka hade fixat alla grejorna, helt perfekt som vanligt. Ted stod för planen, vilket gjorde att vi kunde komma hem i tid ikväll.

Sharing Dave Trott

When he was young, my dad joined the police.
On the first day, all the new recruits went into a big classroom.
A police Inspector walked to the front of the class.
He told everyone to take out their exercise books and copy down what he was going to write on the blackboard.
As he was writing, another man entered the class and handed him a message. 
The Inspector put the message in his pocket and carried on writing.
When he’d finished, he turned to the class.
He said “Let’s see how observant you are.
A man just came in and handed me a message: how tall was he?”
Silence.
The Inspector said “Nobody? Alright, how old was he?”
Silence.
The Inspector said “Okay, how much did he weigh?”
Silence.
He said “Was colour was his shirt?”
Silence.
He said “Did he have a tie, if so was it patterned or striped?”
Silence.
He said “Did he have stubble, or was he clean-shaven?
What colour were his shoes?
When he gave me the message, was he right or left handed?”
No one said a word.
The Inspector slammed his chalk on the table.
He said “You all say you want to be police officers.
That means you cannot behave like ordinary citizens.
You cannot go around oblivious to what’s happening.
You cannot afford to switch off.
You must be aware, AT ALL TIMES, of everything that’s going on all around you.”
Of course none of those recruits had noticed the man giving the Inspector a message: that was the idea.
The inspector knew they’d still be acting and thinking like civilians.
Only capable of concentrating on one thing at a time.
That’s why he told them to write in their books.
To make the point that people don’t notice what’s going on around them.
Of course, that affected my dad’s behaviour from that point on.
As a policeman, it became his job to be aware of everything.
Especially things other people didn’t even notice.
It became his job to notice everything.
Now, unfortunately, in our job we don’t deal with policemen.
In our job we deal with ordinary people.
People who don’t notice anything.
People who are only interested in one thing at a time.
People who are conditioned to filter out distractions.
People who are doing the opposite of what policemen are trained to do.
And yet we treat consumers as if they were all policemen.
Trained to notice every detail of every ad.
The brand personality, the subtle messaging, the ironic sub-text, the typeface, the style of animation, the nuances of the humour, the relevance of the music, the casting, the lighting, the editing.
When, in fact, they aren’t even looking.
They don’t care, and they don’t want to care.
They’re not trained policemen.
They are sleepwalking civilians.
See, the real issue isn’t, is our advertising saying the right things?
The real issue is, how do we even get noticed?
£18.3 billion spent yearly in the UK on all forms of advertising.
4% remembered positively, 7% remembered negatively, 89% not noticed or remembered. 
The worrying number isn’t the 7% (advertising doesn’t always have to be liked to work).
The worrying number is the 89%.
Because it means 9 out of 10 ads are as invisible as the man who gave that message to the police Inspector in front of the class of new recruits.
And, unless we want to be part of that wasted £16.5 billion, we need to change the question we’re asking about our advertising.
Because the question we should really be asking isn’t, is it right?

The question is, will anyone even notice it?

Min nya bänkgranne

Här är min nya Hanna. Sara heter hon och är copywriter. Det ska nog gå bra.